skönt att någon bryr sig iallafall

denna helg var jag med om något väldigt traumatiskt. jag var sjuk. men inte vilket "sjuk" som helst, nejnej, herrn där uppe tyckte tydligen att jag skulle få något slags sjukdomsmedley. kanske kul för honom - inte lika kul för mig.
så när feberfrossan, hostan, förkylningen och huvudvärken var som värst, var det dags att få lite magsjukesymptom också. man tackar, man tackar liksom!
hursomhelst ser jag på detta som ett sätt att få reda på var lojaliteten i min familj ligger liksom, det hela var som ett slags test på hur alla reagerade på min plötsliga vändning (eller hur jag nu ska beskriva det hela)

som ni säkert förstår var jag i chock när detta hände - det var ju inget jag hade räknat med. så min första tanke var: jag ropar på pappa för att få lite moraliskt stöd (mamma var på tjejmiddag, hon hade självklart annars varit förstahandsvalet ("oj, vad taskig du är" kanske ni tänker nu, men ni kommer förstå varför om ni läser klart mitt inlägg)).

Jag: Pappaaaaaa, jag spydde nyss! (läs det med extra mycket ångest och smärta i rösten)
Pappa: Ojdå, hann du till toaletten? (läs det med extra mycket kbry på hela situationen i rösten)
Jag: Eh, ja?!?!?! (läs det med om möjligt ännu mer ångest och smärta pga hans svar i rösten)
Pappa: Puh! (läs det med 50% kbry och 50% lättnad i rösten)

Jag kan inte påstå annat än att jag var sårad, absolut inte. men jag bet ihop. det är så jag gör. och jag var fast besluten om att lyckas med mitt uppdrag - att få iallafall lite medlidande, så när jag lade mig i min säng igen bestämde jag mig för mitt andra offer: min bror, Tomas. Om jag inte kan få någon som klappar mig på huvudet kanske jag iallafall jag få ett glas vatten, tänkte jag. Men ack så fel jag hade.

Jag: Tooooomas, jag spydde nyss.... skulle du kunna hämta ett glas vatten åt mig? (läs detta med extrem desperation och uttmattning i rösten)
Tomas: Chilla jag spelar!! (läs detta med viss irritation, ilska, och kbry i rösten)

Så även där var min chans till en familjemedlem som brydde sig putsväck. Det andra slaget gjorde - om möjlig - ännu ondare. Inte nog med att jag redan fått stå som en kägla när ett bowlingklot kom rullande med pappaincidenten, blev jag här även berövad ett glas vatten. Det är inget jag kommer glömma i första taget, men jakten efter sympati fortsatte till mitt sista, men också pålitligaste, offer.
Jag hade nu kommit så långt att jag inte krävde någon klapp på huvudet. Jag behövde inte heller något vatten. Allt jag ville ha var lite medömkan men när jag skulle ringa min mamma var jag nästan helt slut på krafter efter kvällens påfrestningar. När det otroliga sedan hände tändes hoppet på nytt; min mamma ringde mig, och inte tvärtom.

Mamma: Hej älskling, hur mår du? (det detta med lite halvglädje, bubblighet och allmän orolig mammighet i rösten)
Jag: Inte så bra, jag spydde nyss... (läs detta med extrem trötthet och som ett rop på hjälp i rösten)
Mamma: Men lilla gumman!! Ska jag komma hem?!?!?! (läs detta med hur mycket moraliskt stöd, medlidande, bryhet, sympati och medömkan i rösten)

Det var fantastiskt, och nu har jag verkligen lärt mig: Tredje gången gilt.

Kommentarer
Postat av: Sarah

Haahahahahahahahahahhahshahahahaha.

2012-01-23 @ 01:47:07
Postat av: Oskar

HAhahahhahahaha alltså. Fast sorgligt, såklart. Men bra att det löste sig till slut!

2012-01-23 @ 11:06:40
URL: http://livsillusioner.blogg.se/
Postat av: emilia den allra beeezta

HAHAHAHhahahahahah, nutteråååå<333333

2012-01-23 @ 18:23:54
Postat av: klara

HAHAHAHAH åh herre bästa jag läst idag. alltså seriöst.

2012-01-25 @ 22:13:31
URL: http://leksaksbomb.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0